onsdag 18 juni 2008

Jag orkar snart inte mer ska du veta! Det börjar gå lite väl långt. Jag vill inte ens ha lov för jag kommer få panik om jag måste vara ensam igen. Att du totalt skiter i mig sårar mig djupare än något annat. Det skulle inte ens förvåna mig om jag måste vara ensam! Förstår du då hur långt det gått. Jag är inte längre så pass optimistisk att jag tror att du överhuvudtaget kommer fråga mig ifall vi ska hitta på något. Du glömmer mig, skiter i mig eller allmänt inte orkar med mig. Och det värsta är, för det är faktiskt helt okej att du gör så, att om något av det är sant, om det är så du tycker så borde du åtminstone säga det till mig. För jag orkar inte gå omkring och ibland då och då få ett samtal från dig där du säger att du saknar mig och ditten och datten och att vi måste träffas.. blablabla, för mestadels är det jag som ringer, mestadels är det jag som frågar, mestadels är det jag som försöker.. och mestadels är det du som säger nej och inte kan för du har redan planer med den och den och jag kan inte följa med för den och den anledningen, du är ledsen men vi ska ju ändå träffas snart och vi kan ju träffas imorgon. Ja vi gör det säger vi, och vi bestämmer att vi ska höras. Vi hörs, jag ringer. Oj skulle vi hitta på något idag? Oj jag har lovat den och den och vi träffas aldrig så jag måste nog vara med den. Förlåt, men snart. Eller så är det den här, vet du vad jag gör just nu? Jag är med den och den.. vi har jätte kul, vad gör du? Inget? Okej, jaja men jag måste gå nu. Puss, vi hörs! Vet du vad jag gjorde igår? Jag var där och hade skit kul med den, den och den hälsar, det var synd att du inte var med! Du skulle varit med! Ja det borde jag ju, men hur skulle det gå till? Äh... orkar inte mer snart.
Jag vill inte längre vara ditt andrahandsval! Nej fan. Snart kommer jag säga nej och gå min väg.