Jag har aldrig känt mig så liten och skör som idag. Allt som hopat sig dom senaste veckorna bara rasade över mig och jag bröt ihop totalt. Först kom en liten ensam tår, sen kom mamma och kramade mig och då gick det inte mer.
Jag har aldrig haft svårt för att gråta. Har alltid kunnat släppa allt och gråta inför praktiskttaget vem som helst. Det har dock aldrig varit så lätt för mig att säga att jag har så jävla mycket gråt kvar inom mig som jag av någon anledning inte släpper ut. Det har aldrig varit så svårt att gråta som nu. Nu när jag behöver det, antar jag.
Och när jag låg där i mammas famn och bara hulkade, som man gjorde när man var liten och hade skrapat knät, så kände jag mig bara löjlig. Egentligen ville jag, eller en del av mig, bara putta bort henne och springa ut ur lägenheten, gå en lång promenad, röka en cigarett och dricka ett glas vin. Vad har hänt med mig?
Jag har mer tårar, mer ångest och annat som kommer komma. För allt det som hopat sig, rasat och fått mig att gråta är fortfarande kvar och kommer fan ta mig rasa över mig igen.

Puss