Fredag

Alla hjärtans dag imorgon. Well, that just sucks!
Som vanligt är jag ensam denna dag. Inte särskilt ovanligt. Iof så ska jag till Lund och Lukas & Veronica vilket gör mig extremt glad. Men glädjen tar inte direkt bort denna känsla av ensamthet som sakta men säkert äter upp mig inifrån. Jag bryts ner långsamt, och vad jag än gör och hur medveten jag än är att jag inte är ensam, och att jag har många helt underbara vänner så hindrar det inte mig från att tänka på mig själv som ensam minst en gång om dagen.
Har haft feber sen i måndags vilket inte heller är kul. Det ger mig så överdrivet mycket tid för mig själv, så överdrivet mycket tid för mina tankar att sippra upp till mitt medvetna och trycka ner mig mot botten. Klump i halsen största delen av dygnet.
Det hjälper ju inte heller att jag är medveten om att jag deppar, det gör ju mig bara mer frustrerad och då blir jag arg på mig själv, och - deppar ännu mer.
Jag försöker hitta lösningar för problemet, försöker hitta flyktvägar. Jag dagdrömmer mestadels, stänger ute det negativa, och låtsas att jag befinner mig i en annan del av världen med människor som jag i verkligheten aldrig kommer få se, eller känna, eller höra.
När dagdrömmarna slutar ser jag bara hur dumt det är att jag drömmer om så fullständigt omöjliga saker som att få åka iväg och umgås med sådana människor. Jag är en vanlig, tråkig, oansenlig, liten 17årig flicka i Sverige.. jag har ingen rätt att hoppas att jag någongång ska få träffa sådana människor.

Jag älskar mina vänner. Snälla missförstå mig inte. Jag säger inte att mina vänner inte duger, det gör dom! Dom är dom absolut bästa vännerna man kan ha.

Jag vill bara.. hitta någon som kan vara mer än min vän. Jag vill inte vara ensam, allas vän, längre.